HemTankar
Jag satt här och tänkte tillbaka lite på tiden sista tiden som gravid, hur extremt dålig jag blev behandlad av sjukvården. Sen ja ni får ha era åsikter om jag gjorde rätt eller inte...ni som läst min blogg under min gravidtet vet vad jag pratar om annars, kan ni söka längre ner i listan så kommer ni hitta om min "underbara" tid dagarna innan Jonathan föddes.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Saken var såhär, jag mådde psykiskt dåligt över att vara gravid jag gillade det inte alls det står jag för, så ni som tycker att det är underbart att vara gravid säger jag verkligen LYCKOS dig, för det gjorde inte jag. Börja med att jag mådde illa innan jag ens plussa, kanske i vecka 3. Började spy och ha mig i vecka 6, kunde inte äta mat utan att spy upp den framtills vecka 25. Spydde säkerligen 10 gånger om dagen, sov bara bort tiden för så fort jag steg upp spydde jag. När väl den plågan äntligen var över så kom förvärkarna i vecka 30 ungefär, ofta och och riktigt smärtsamma, höll i sig ibland i timmar. Sen sista veckorna sov jag inte många timmar per natt för jag vakna konstant av att jag hade sura uppstötningar i munnen (vilket är det vidrigaste jag varit med om), så jag sov nästan sittande i sängen, vilket lede till mera rygg ont. Ja jag vet jag var grining, men min gravidtet var verkligen 9 månader av PLÅGA. Och på slutet var det 30 grader varmt kunde inte ens ha kläder på mig kroppen var fylld av vatten...uuha...
Men sedan hade jag även en rädsla en rädsla att få ett stort barn, vilket alla intala mig att jag inte skulle få eftersom jag själv inte var stor när jag föddes och babbla blaa. Han kändes inte stor i magen sa min BM...(vilket jag nu i efterhand tror var ren lögn för att lugna mig...VILKET jag anser är FEL) Jag bad till och med om tillväxt UL för att lugna min oro men fick inget fick bara höra "nä han är inte stor..." Jag kände på mig att han var det, det var bara en känsla inom mig som sa det hela tiden...så för varje dag som gick växte min rädsla sig så sjukt stor...närmast säga i panik...Så jag prata med förlossningen när jag hade gått över 1 vecka över tid. Och fick först ett väldigt trevligt bemötande.......Men det slutade i total katastrof, jag blev LOVAD en igångsättning, vi kom in fick vänta i 2 ½ timme på att ens läkaren skulle komma som hade lovat mig detta. När han väl kommer så sätter han sig ner och säger att de inte blir av. Först säger han att de inte har tid....sen börjar han prata om att han har pratat med dem på psyket....Tommy som sitter med ifråga sätter VARFÖR?! Han säger att eftersom min bakgrund så borde jag bli inskriven på psyket sista tiden av gravidteten??? Sen fråga Tommy om det funnits tid idag om det blivit av då säger han NEJ...Han satt dagen innan och LOVADE mig som mådde så dåligt. Lovade en gravidkvinna som är i närmare upplösningstillstånd för man verkligen inte orkar mer.......och då får man höra att man är psykiskt sjuk och behöver åka in på psyket HÖGGRAVID?!
- - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Jag kan säga att jag sa många dumma och fula ord åt den läkaren, kanske var fel av mig att reagera så starkt som jag gjorde (hade kunna slagit ner honom på plats). Men jag orkade inte mera jag hör fan på gå under....Att få denna stora besvikelse kastad i ansiktet på en, var verkligen det värsta som kunde hända just den dagen. Menar nu om denna läkare var oroad för mitt PSYKE som han påstod, hur kunde detta hjälpa mig? Jag har tänkt om och om igen hur felbehandlad jag blev....Men jag kämpade vidare för att få min igångsättning och till slut fick jag prata med en läkare som förstod mig och såg på mig att det var inget fel på mitt psyke, jag var bara slut och trött och helt enkelt hade ingen mera ork eftersom jag inte sovit eller ens kunna ätit bra på flera mååååånader.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Visst min igångsättning blev som den blev, den tog sin lilla tid. Men saken är ju den att man vet ju aldrig om det inte hade tagit riktigt lång tid även om jag inte blivit igångsatt. Sen var nog förmodligen min förlossning på gång ändå eftersom jag hade öppnat mig under fredagsnatten med egna värkar till 3 cm. Blev igångsatt på lördagen vid tolv och Jonathan föddes 23.40 på söndagen. Så det tog ju sin lilla tid. Och nära på att bli kejsarsnitt också om jag inte hade sagt ifrån. Jag kände att han var på väg även om läkarna inte trodde att han skulle komma, så visste jag rätt IGEN om min kropp. Läkarvården måste lära sig lita mera på kvinnan i fråga. Vi är inte bara gravida utan vi är också människor med känslor och vi kvinnor har fött barn i ALLA tider. Det ligger i våra gener hur man föder barn. Men dagens samhälle har tagit ifrån kvinnan hennes egen förmåga att känna efter vad man verkligen känner i sin kropp....
- - - - - - - - - - - -
Jag födde min underbara son precis som jag ville, och jag ångrar inte en sekund att jag födde honom. Nu efter jag läst att läkarvården har erkänt att de förlöser för många kvinnor med kejsarsnitt, att de gör för många onödiga.
- - - -
Sedan blev vi inlaga på BB, och jag hatar hatar hatar, personalen där. Och Linda du vet vad jag pratar om, tyvärr fick du uppleva samma sak som mig, vilket jag verkligen beklagar. För personalen på BB fick mig må så himla dåligt, känna mig som den sämsta mamman som någonsin funnits. Tvinga mig till saker jag inte ville, jag fick inte själv bestämma över varken mig själv eller MIN son. Kändes som han inte ens var min, kändes som jag fråga om lov ens för att få ge honom lite mat. Hatade när han skrek eftersom de kom alltid in och kolla så allt var bra....man kände sig så värdelös som människa och som MAMMA....
- - - - - - - - - - - - - - -
Nästa barn kommer ingen INGEN få bestämma över mig eller mitt barn. Jag kommer aldrig igen gå med på att bli körd med, förnedrad för att jag 1 gång i mitt liv har mått riktigt sjukt dåligt. OM de skulle ens tänka lite så kan de ju ta reda på fakta om att den gången handlade inte om att jag var gravid utan att jag varit MISSHANDLAD och psykiskt nertryckt. Vilket jag hade tagit mig igenom, och då drar en läkare inom förlossningsvården upp om det, hur psykiskt instabil jag är...Hur kan man ens lägga skulden på mig för det jag varit med om och tagit mig igenom när jag är gravid???...Nä nästa barn kommer INGEN få bestämma över mig..ingen kommer få säga vad jag ska göra hur jag ska känna. Och jag kommer inte amma, som jag blev tvingad till emot min vilja. Rent med tvång JA!! Även fast jag bad om tabletter för att slippa amma, jag visste att jag skulle må dåligt av det och det gjorde jag. SÅ tack "underbara" personal på Sundsvalls BB, hoppas ni en dag lär er att vi mammor vet BÄST om våra barn. Och nästa barn kommer ingen få säga något som sagt...och jag kommer inte amma, det är mitt val...
Sorry jag var bara tvungen skriva av mig, har tänkt så mycket på hur allt blev....
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Saken var såhär, jag mådde psykiskt dåligt över att vara gravid jag gillade det inte alls det står jag för, så ni som tycker att det är underbart att vara gravid säger jag verkligen LYCKOS dig, för det gjorde inte jag. Börja med att jag mådde illa innan jag ens plussa, kanske i vecka 3. Började spy och ha mig i vecka 6, kunde inte äta mat utan att spy upp den framtills vecka 25. Spydde säkerligen 10 gånger om dagen, sov bara bort tiden för så fort jag steg upp spydde jag. När väl den plågan äntligen var över så kom förvärkarna i vecka 30 ungefär, ofta och och riktigt smärtsamma, höll i sig ibland i timmar. Sen sista veckorna sov jag inte många timmar per natt för jag vakna konstant av att jag hade sura uppstötningar i munnen (vilket är det vidrigaste jag varit med om), så jag sov nästan sittande i sängen, vilket lede till mera rygg ont. Ja jag vet jag var grining, men min gravidtet var verkligen 9 månader av PLÅGA. Och på slutet var det 30 grader varmt kunde inte ens ha kläder på mig kroppen var fylld av vatten...uuha...
Men sedan hade jag även en rädsla en rädsla att få ett stort barn, vilket alla intala mig att jag inte skulle få eftersom jag själv inte var stor när jag föddes och babbla blaa. Han kändes inte stor i magen sa min BM...(vilket jag nu i efterhand tror var ren lögn för att lugna mig...VILKET jag anser är FEL) Jag bad till och med om tillväxt UL för att lugna min oro men fick inget fick bara höra "nä han är inte stor..." Jag kände på mig att han var det, det var bara en känsla inom mig som sa det hela tiden...så för varje dag som gick växte min rädsla sig så sjukt stor...närmast säga i panik...Så jag prata med förlossningen när jag hade gått över 1 vecka över tid. Och fick först ett väldigt trevligt bemötande.......Men det slutade i total katastrof, jag blev LOVAD en igångsättning, vi kom in fick vänta i 2 ½ timme på att ens läkaren skulle komma som hade lovat mig detta. När han väl kommer så sätter han sig ner och säger att de inte blir av. Först säger han att de inte har tid....sen börjar han prata om att han har pratat med dem på psyket....Tommy som sitter med ifråga sätter VARFÖR?! Han säger att eftersom min bakgrund så borde jag bli inskriven på psyket sista tiden av gravidteten??? Sen fråga Tommy om det funnits tid idag om det blivit av då säger han NEJ...Han satt dagen innan och LOVADE mig som mådde så dåligt. Lovade en gravidkvinna som är i närmare upplösningstillstånd för man verkligen inte orkar mer.......och då får man höra att man är psykiskt sjuk och behöver åka in på psyket HÖGGRAVID?!
- - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Jag kan säga att jag sa många dumma och fula ord åt den läkaren, kanske var fel av mig att reagera så starkt som jag gjorde (hade kunna slagit ner honom på plats). Men jag orkade inte mera jag hör fan på gå under....Att få denna stora besvikelse kastad i ansiktet på en, var verkligen det värsta som kunde hända just den dagen. Menar nu om denna läkare var oroad för mitt PSYKE som han påstod, hur kunde detta hjälpa mig? Jag har tänkt om och om igen hur felbehandlad jag blev....Men jag kämpade vidare för att få min igångsättning och till slut fick jag prata med en läkare som förstod mig och såg på mig att det var inget fel på mitt psyke, jag var bara slut och trött och helt enkelt hade ingen mera ork eftersom jag inte sovit eller ens kunna ätit bra på flera mååååånader.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Visst min igångsättning blev som den blev, den tog sin lilla tid. Men saken är ju den att man vet ju aldrig om det inte hade tagit riktigt lång tid även om jag inte blivit igångsatt. Sen var nog förmodligen min förlossning på gång ändå eftersom jag hade öppnat mig under fredagsnatten med egna värkar till 3 cm. Blev igångsatt på lördagen vid tolv och Jonathan föddes 23.40 på söndagen. Så det tog ju sin lilla tid. Och nära på att bli kejsarsnitt också om jag inte hade sagt ifrån. Jag kände att han var på väg även om läkarna inte trodde att han skulle komma, så visste jag rätt IGEN om min kropp. Läkarvården måste lära sig lita mera på kvinnan i fråga. Vi är inte bara gravida utan vi är också människor med känslor och vi kvinnor har fött barn i ALLA tider. Det ligger i våra gener hur man föder barn. Men dagens samhälle har tagit ifrån kvinnan hennes egen förmåga att känna efter vad man verkligen känner i sin kropp....
- - - - - - - - - - - -
Jag födde min underbara son precis som jag ville, och jag ångrar inte en sekund att jag födde honom. Nu efter jag läst att läkarvården har erkänt att de förlöser för många kvinnor med kejsarsnitt, att de gör för många onödiga.
- - - -
Sedan blev vi inlaga på BB, och jag hatar hatar hatar, personalen där. Och Linda du vet vad jag pratar om, tyvärr fick du uppleva samma sak som mig, vilket jag verkligen beklagar. För personalen på BB fick mig må så himla dåligt, känna mig som den sämsta mamman som någonsin funnits. Tvinga mig till saker jag inte ville, jag fick inte själv bestämma över varken mig själv eller MIN son. Kändes som han inte ens var min, kändes som jag fråga om lov ens för att få ge honom lite mat. Hatade när han skrek eftersom de kom alltid in och kolla så allt var bra....man kände sig så värdelös som människa och som MAMMA....
- - - - - - - - - - - - - - -
Nästa barn kommer ingen INGEN få bestämma över mig eller mitt barn. Jag kommer aldrig igen gå med på att bli körd med, förnedrad för att jag 1 gång i mitt liv har mått riktigt sjukt dåligt. OM de skulle ens tänka lite så kan de ju ta reda på fakta om att den gången handlade inte om att jag var gravid utan att jag varit MISSHANDLAD och psykiskt nertryckt. Vilket jag hade tagit mig igenom, och då drar en läkare inom förlossningsvården upp om det, hur psykiskt instabil jag är...Hur kan man ens lägga skulden på mig för det jag varit med om och tagit mig igenom när jag är gravid???...Nä nästa barn kommer INGEN få bestämma över mig..ingen kommer få säga vad jag ska göra hur jag ska känna. Och jag kommer inte amma, som jag blev tvingad till emot min vilja. Rent med tvång JA!! Även fast jag bad om tabletter för att slippa amma, jag visste att jag skulle må dåligt av det och det gjorde jag. SÅ tack "underbara" personal på Sundsvalls BB, hoppas ni en dag lär er att vi mammor vet BÄST om våra barn. Och nästa barn kommer ingen få säga något som sagt...och jag kommer inte amma, det är mitt val...
Sorry jag var bara tvungen skriva av mig, har tänkt så mycket på hur allt blev....
Kommentarer
Madde
Gumman, du vet vad jag tycker om allt och jag tycker att du har gjort det SÅ bra som har lyssnat på dig själv! För du hade faktiskt rätt alla gånger! Speciellt när du VISSTE att du höll på att få värkar, precis innan det skulle ha blivit kejsarsnitt. Helt underbart att du fick visa dom att du visste bäst! =) Sen det där på BB är jättedåligt och jag förstår om du grubblar över det.. men jag tror inte dom menar så illa som det verkar. Sen kanske vissa är värre än andra. För man blir ju bara kvar på BB av en orsak, och därför måste dom säkert kolla allt ofta..fast jag vet ju inte hur det är, men ändå.. MEEEN grubbla inte över det där, allt har ju gått bra och vid nästa barn så tror inte jag att du kommer uppleva allt detta igen!
Emma (mamma till Viggo)
go girl <3
madde
jobbigt.näää sådär ska man inte bli behndlad! dock har jag inget ont att säga om dom! för mot mig var dom unerbara!både på förlossning och BB! men man märker att det verkligen är såååå olika för alla!:)
Malin
Jag blev också dåligt behandlad på BB, iaf under förlossningen, av nattpersonalen. Läkaren hånskrattade åt mig, kallade Ted för ungen. Sa att han skulle komma ut på 2 drag med tången, det gjorde han inte, utan det blev katastrofsnitt. Barnmorskan kunde inte coacha mig alls och var allmänt mesig. Undersköterskan var under all kritik. Fick en riktig mardrömsförlossning. Men är otroligt tacksam att vi överlevde båda två!
Sussi
Usch och fy, jag kommer ihåg vad kasst du mådde och vad synd jag tyckte om dig =( Visst att jag med mådde skit på slutet, men du ahde det 100 ggr värre.
Trackback